Här ligger jag och vilar mig efter pannkaks-racet. Radion i köket spelar ganska högt idag. När man bor ensam är en radio väldigt tacksamt. Några obekanta röster som pratar om något man egentligen inte bryr sig om - det är surret man vill åt.
Jag tänker återigen på hur mycket jag trivs här, i min lilla lägenhet. Den här vindpinade gamla kåken är mitt hem. Jag känner verkligen det. Här kan jag vara bara jag.

Jag har inrednings-ögonen med mig i varje butik jag går in i. Så när jag impulsköpte ett linneskåp inne på erikshjälpen igår var det ingen som blev förvånad.
När jag drog kortet och gick ut genom butiken med kvittot i min hand insåg jag en sak. Jag trivs i lägenheten, ja. Men är det i den här stan jag ska bo? På senare tid har jag börjat känna en liten låga i mig tändas. En hunger.
En hunger efter att se vad mer livet har att ge. Det hade jag inte för ett år sedan.
Det jag huvudsakligen började oroa mig för inför en framtida flytt var följande: vart ska alla mina fina saker ta vägen? Jag lär knappast ha råd med en lägenhet som rymmer allt. Och vilken udda fundering sen, då förstår ni hur mycket det betyder för mig.

Men jag antar att om den dagen skulle komma så får jag likt Lotta på Bråkmakargatan nöja mig med att packa min röda koffert, så får sakerna komma efter.
Jag är inte mina saker, men mina saker är jag.

Jag ska ge mig själv credd för en egenskap jag har. Jag har gått och funderat på detta lite den senaste tiden då jag lärt känna en hel del nya människor.
Jag har blivit tilldelad en gåva. Jag dömer folk, det tänker jag inte sticka under stolen med, det jag däremot har som många andra inte har är det att jag till en början dömer och har förutfattade meningar - som de flesta av oss, men om man kommit förbi det så har jag inga problem med att ta till mig människor.
Samhällsklass, rykte, umgänge - inget spelar egentligen någon större roll för mig. Fastnar jag för en annan människa så gör jag det utan krusiduller.
Vad är det då jag menar? Jo, jag märker hur människor runt mig av olika anledningar vägrar att beblanda sig med olika människor pga ovanstående faktorer. Låt mig dra ett exempel:
"Jag har blivit bjuden till hen på Lördag, vill du hänga med?"
"Haha nej tack. Jag umgås inte med såna[/]."
"Vadådå?"
"Nej men jag gör inte det bara!"

Varför ska det behöva vara såhär? Ska jag vara ärlig så kan jag inte se någon som helst anledning till att inte vilja träffa nya människor. Okej om det finns en anledning, kanske ett tjafs eller dylikt - det tråkiga är dock att det sällan finns en anledning och ännu mindre en rimlig förklaring.

Jag hoppas att jag aldrig blir såpass dömande att det förblindar mig. Att jag alltid kommer att kunna gå ner till den nedersta våningen på Titanic för en dans.

Jag vad på Coop och handlade förut. Då jag känner att jag under tre veckors tid varit alldeles för onyttig lade jag stolt upp plommon, vindruvor och ägg på rullbandet.

Framför mig ser jag ett medelålders par vara mitt uppe i betalningen. Mannen drar kortet medans kvinnan och deras yngre son står och packar i varorna - fyra colaflaskor och allt därtill.

Jag ser att de alla har något gemensamt - bukfetma. Och nej, jag är ingen lyktstolpe själv men då jag ännu inte är fet har jag fortfarande rätten att göra dessa uttalanden.
Sonen, låt oss säga att han är runt 8 år gammal, ser ut som en bulldogg. Ansiktet håller på att växa in i huvudet. Ännu är han inte fet, men på god väg.

Jag tänker på citatet "Old habits die hard", det är ofta sant och det är kanske något de här föräldrarna kan intala sig själva när de sitter och käkar ostbågar doppade i bearnaisesås på en tisdag. Men, om man stannar upp en sekund och tänker efter så är sonen i familjen ännu i fas 1. Nämligen där vanorna bildas.

När sonen då är 33 år gammal kommer han att sitta där fet och ensam och känna skam, utan att egentligen veta hur han hamnade där. Men vi andra såg. Tjejen som stod och plockade upp sina vindruvor en helt vanlig onsdag 2014. Killen i kassan. Och jag vet att alla tänkte samma sak.

Det roliga var att jag såg ett salladshuvud ironiskt rulla förbi mig, och vet ni vad jag tänkte? Den är till tacosen. Och vad kom två varor efter? EN KRYDDMIX - TILL TACOS.

Tänk att få simma runt därinne. I blicken hos en riktig man. Och då menar jag inte män över lag, utan en riktigt riktig man. En av den bra sorten. Den där sorten som inte syns lika ofta som den andra. Guldkornen.

Tänk att få snosa någon i nacken. Och inte vilken någon som helst - någon man bryr sig om. Någon som fiskar fram det där pirret som ligger väl gömt bakom allt det hårda.
Ja, det är sånt man ligger och funderar på när man ligger ensam framför en film med en tallrik melonskal bredvid sig. Och det är inte ensamheten jag syftar på, den bryr jag mig inte om. Det är den där knorren, ni vet, det där lilla extra - som vi alla jagar och längtar efter.

Humöret växlar. Samtidigt som jag känner mig stressad över obetydliga ting så känner jag en smygande känsla av glädje. Glädjen av att veta att lönen rullar in på kontot om nio dagar och av att man trots det har hyfsat mycket kvar av den förra.
Jag kommer även på mig själv med att tänka att ja, det är "bara" tre dagar kvar till helg. BARA. Sen när tänker man så? Kan det bero på att jag ligger i soffan och inte sitter på jobbet? På jobbet går timmarna lika snabbt som det tar att simma med kläderna på - eller pulsa i snö. Tid är pengar som man säger. Man borde göra om meningen till "tid GER pengar".

Men så ligger man här och är glad över det lilla, som egentligen är så stort. Som att köpa sin första tvättmaskin, bara för att man har lite pengar över. Stort.
Och när man börjar prioritera såna saker - det är då man vet att man börjar bli vuxen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar. Det är som bäddat för att det ska bli en bra dag.
Vinden drar igenom håret när jag cyklar den korta sträckan till jobbet. En lugn lista från Digster susar i hörlurarna. Huvudet högt och blicken i fjärran.
Jag tänker på det jag läste i Kay Pollaks bok "Att välja glädje". Att alla ens tankar påverkar andra. Samtidigt som jag tänker detta så tänker jag att jag ska försöka att vara positiv. Att ändra mitt synsätt och tonläge.

När jag kommer fram till kontoret och alla satt sig ner så märker jag hur allt positivt rinner av mig - som vatten på en gås. Ljudet av pennor mot papper skär i öronen. Någon sitter och tuggar på en riskaka, en annan försöker låta vuxen. Allt stör mig. Jag vill bara ta koppen med varmt kaffe jag har framför mig och hälla i håret på alla som sitter runt mig.
Och så sitter jag där, tyst, med handen knuten i fickan och håller käften - för jag vet att om jag säger något så sätter jag mig upp emot Kay Pollak och alla hans teorier, och det vill jag ju inte - för vem vill vara den som är den? Inte jag.

Så ligger jag här under mitt ärvda 70-talstäcke och tänker på ingenting. Från köket hörs ett dovt ljud av radion. Den spelar samma skitlåtar som alltid och allt är sig likt. Eller så är ingenting det, jag vet inte.

I samma sekund som jag skriver att jag inte tänker på något så vet jag att det är en lögn. Jag tänker på många saker. Jag tänker på hur skönt det är att ligga med blött, tovigt hår böjd som en ostkrok upp emot kudden. Hur duktig jag är som gick in i duschen nu istället för imorgon bitti. Att jag ligger till sängs innan klockan slagit 23.00
Jag tänker på hur skönt de sträva sängkläderna stryker mot huden. Ljudet av bilarna utanför.
Och samtidigt som jag tänker på allt detta så tänker jag att åh vad skönt det är att tänka på ingenting, att för en gångs skull få vara den personen. Personen som har lyxen att bara tänka på det.