Här ligger jag och vilar mig efter pannkaks-racet. Radion i köket spelar ganska högt idag. När man bor ensam är en radio väldigt tacksamt. Några obekanta röster som pratar om något man egentligen inte bryr sig om - det är surret man vill åt.
Jag tänker återigen på hur mycket jag trivs här, i min lilla lägenhet. Den här vindpinade gamla kåken är mitt hem. Jag känner verkligen det. Här kan jag vara bara jag.

Jag har inrednings-ögonen med mig i varje butik jag går in i. Så när jag impulsköpte ett linneskåp inne på erikshjälpen igår var det ingen som blev förvånad.
När jag drog kortet och gick ut genom butiken med kvittot i min hand insåg jag en sak. Jag trivs i lägenheten, ja. Men är det i den här stan jag ska bo? På senare tid har jag börjat känna en liten låga i mig tändas. En hunger.
En hunger efter att se vad mer livet har att ge. Det hade jag inte för ett år sedan.
Det jag huvudsakligen började oroa mig för inför en framtida flytt var följande: vart ska alla mina fina saker ta vägen? Jag lär knappast ha råd med en lägenhet som rymmer allt. Och vilken udda fundering sen, då förstår ni hur mycket det betyder för mig.

Men jag antar att om den dagen skulle komma så får jag likt Lotta på Bråkmakargatan nöja mig med att packa min röda koffert, så får sakerna komma efter.
Jag är inte mina saker, men mina saker är jag.

Jag ska ge mig själv credd för en egenskap jag har. Jag har gått och funderat på detta lite den senaste tiden då jag lärt känna en hel del nya människor.
Jag har blivit tilldelad en gåva. Jag dömer folk, det tänker jag inte sticka under stolen med, det jag däremot har som många andra inte har är det att jag till en början dömer och har förutfattade meningar - som de flesta av oss, men om man kommit förbi det så har jag inga problem med att ta till mig människor.
Samhällsklass, rykte, umgänge - inget spelar egentligen någon större roll för mig. Fastnar jag för en annan människa så gör jag det utan krusiduller.
Vad är det då jag menar? Jo, jag märker hur människor runt mig av olika anledningar vägrar att beblanda sig med olika människor pga ovanstående faktorer. Låt mig dra ett exempel:
"Jag har blivit bjuden till hen på Lördag, vill du hänga med?"
"Haha nej tack. Jag umgås inte med såna[/]."
"Vadådå?"
"Nej men jag gör inte det bara!"

Varför ska det behöva vara såhär? Ska jag vara ärlig så kan jag inte se någon som helst anledning till att inte vilja träffa nya människor. Okej om det finns en anledning, kanske ett tjafs eller dylikt - det tråkiga är dock att det sällan finns en anledning och ännu mindre en rimlig förklaring.

Jag hoppas att jag aldrig blir såpass dömande att det förblindar mig. Att jag alltid kommer att kunna gå ner till den nedersta våningen på Titanic för en dans.