Jag vad på Coop och handlade förut. Då jag känner att jag under tre veckors tid varit alldeles för onyttig lade jag stolt upp plommon, vindruvor och ägg på rullbandet.

Framför mig ser jag ett medelålders par vara mitt uppe i betalningen. Mannen drar kortet medans kvinnan och deras yngre son står och packar i varorna - fyra colaflaskor och allt därtill.

Jag ser att de alla har något gemensamt - bukfetma. Och nej, jag är ingen lyktstolpe själv men då jag ännu inte är fet har jag fortfarande rätten att göra dessa uttalanden.
Sonen, låt oss säga att han är runt 8 år gammal, ser ut som en bulldogg. Ansiktet håller på att växa in i huvudet. Ännu är han inte fet, men på god väg.

Jag tänker på citatet "Old habits die hard", det är ofta sant och det är kanske något de här föräldrarna kan intala sig själva när de sitter och käkar ostbågar doppade i bearnaisesås på en tisdag. Men, om man stannar upp en sekund och tänker efter så är sonen i familjen ännu i fas 1. Nämligen där vanorna bildas.

När sonen då är 33 år gammal kommer han att sitta där fet och ensam och känna skam, utan att egentligen veta hur han hamnade där. Men vi andra såg. Tjejen som stod och plockade upp sina vindruvor en helt vanlig onsdag 2014. Killen i kassan. Och jag vet att alla tänkte samma sak.

Det roliga var att jag såg ett salladshuvud ironiskt rulla förbi mig, och vet ni vad jag tänkte? Den är till tacosen. Och vad kom två varor efter? EN KRYDDMIX - TILL TACOS.