Tänk att få simma runt därinne. I blicken hos en riktig man. Och då menar jag inte män över lag, utan en riktigt riktig man. En av den bra sorten. Den där sorten som inte syns lika ofta som den andra. Guldkornen.

Tänk att få snosa någon i nacken. Och inte vilken någon som helst - någon man bryr sig om. Någon som fiskar fram det där pirret som ligger väl gömt bakom allt det hårda.
Ja, det är sånt man ligger och funderar på när man ligger ensam framför en film med en tallrik melonskal bredvid sig. Och det är inte ensamheten jag syftar på, den bryr jag mig inte om. Det är den där knorren, ni vet, det där lilla extra - som vi alla jagar och längtar efter.

Humöret växlar. Samtidigt som jag känner mig stressad över obetydliga ting så känner jag en smygande känsla av glädje. Glädjen av att veta att lönen rullar in på kontot om nio dagar och av att man trots det har hyfsat mycket kvar av den förra.
Jag kommer även på mig själv med att tänka att ja, det är "bara" tre dagar kvar till helg. BARA. Sen när tänker man så? Kan det bero på att jag ligger i soffan och inte sitter på jobbet? På jobbet går timmarna lika snabbt som det tar att simma med kläderna på - eller pulsa i snö. Tid är pengar som man säger. Man borde göra om meningen till "tid GER pengar".

Men så ligger man här och är glad över det lilla, som egentligen är så stort. Som att köpa sin första tvättmaskin, bara för att man har lite pengar över. Stort.
Och när man börjar prioritera såna saker - det är då man vet att man börjar bli vuxen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar. Det är som bäddat för att det ska bli en bra dag.
Vinden drar igenom håret när jag cyklar den korta sträckan till jobbet. En lugn lista från Digster susar i hörlurarna. Huvudet högt och blicken i fjärran.
Jag tänker på det jag läste i Kay Pollaks bok "Att välja glädje". Att alla ens tankar påverkar andra. Samtidigt som jag tänker detta så tänker jag att jag ska försöka att vara positiv. Att ändra mitt synsätt och tonläge.

När jag kommer fram till kontoret och alla satt sig ner så märker jag hur allt positivt rinner av mig - som vatten på en gås. Ljudet av pennor mot papper skär i öronen. Någon sitter och tuggar på en riskaka, en annan försöker låta vuxen. Allt stör mig. Jag vill bara ta koppen med varmt kaffe jag har framför mig och hälla i håret på alla som sitter runt mig.
Och så sitter jag där, tyst, med handen knuten i fickan och håller käften - för jag vet att om jag säger något så sätter jag mig upp emot Kay Pollak och alla hans teorier, och det vill jag ju inte - för vem vill vara den som är den? Inte jag.